Dag 2 Låginformationsdiet – fan det är jag som är problemet.

En tanke börjar sakta gnaga inom mig idag. Tänk om jag målat in mig själv i ett hörn. Att så snabbt som möjligt svara på mail, messengern, sms, facebookinlägg, konversationer på Tinder, Whatsapp, Viber, gmail, yahoomail, privatmail, jobbmail, Astrids playdates, mina playdates…

Känslan av att glömma om jag inte svarar direkt. Att meddelandet sakta försvinner längre och längre ner i djupet av inkorgen. För att tillslut vara helt borta. På andra sidan. Sluta existera. Om jag inte svarar direkt.

Fan. Jag ser ju nu vad som är problemet. Att jag svarar direkt. Att jag svarar direkt ÄR problemet. Jag är problemet. Inte alla som skickar meddelanden. Utan jag. Min vana. Att jag vant människor vid vid brandkårsutryckningar och artighetssms. Gos. Att jag vant mig själv vid att plåstra om den moderna känslan av ensamhet med Instagramlikes och Tindermatchningar.

Fan. Jag ser ju nu att det fungerar ändå. När jag inte svarar hela tiden. Att alla vänjer sig. Att världen anpassar sig. Eller inte. Men att viktiga nyheter kommer fram ändå. Och hur lite som är så viktigt att det måste lösas på direkten och hur det som måste lösas på direkten aldrig är längre bort än ett telefonsamtal.

Att tricket är att batcha sina uppgifter. Samla ihop dem. Göra allt på en gång. Effektivt. Och produktivt. Alla fakturor samtidigt, alla facebookinlägg (jag jobbar ändå med det så jag måste till viss del..) och allt telefontittande. Att ta kontrollen.
Jag kollar min mail kl 9 och kl 15. Och jag har tömt min inbox förutom två mail från Kalle Zachari Wahlström. De gör mig glad så jag låter dem vara kvar.

Idag kändes än lite lättare än igår. Jag känner mig mer närvarande. Och mer produktiv. Och mindre stressad. Jag batchar på och skapar däremellan stora luftiga, energifyllda luckor. Rum att leva i och att vara kreativ i.

Jag reflekterar över hur länge det kommer att dröja innan mobiltelefonen blir den nya cigaretten.  Innan de förbjuds på krogen och innan det är helt otänkbart att vi använder dem inomhus i våra hem, än mindre i bilen. Innan det blir riktigt fult.